Hemma!
Det verkar ha blivit något konstigt i förra inlägget så allt jag skrivit försvann :( men jag ska försöka mig på att skriva till något igen.
De sista dagarna i Funäs var vi riktigt less på att vara där, speciellt less blir man faktiskt på turister. Dom tror att dom ska få allt serverat på ett silverfat, kan du ta på mig pjäxan, kan du fixa det, kan du bära det dit osv. Man blir helt trött i mössan! Men så är det att jobba med turism! Så nu är det slut och tack för mig!
Vi slutade jobba för två veckor sedan, då tog jag och Linnea hondan och körde till Tärna på en lite snabbvisit. Vi var ju ändå nästan där, iaf halvvägs hemifrån. Vi tog en lugn dag på vägen dit och stannade och åt och fikade. När vi väl kom upp blev jag helt pirrig i magen, att åka in i Tärna kändes så konstigt. Har jag verkligen bott just där? Ja och inte bara ett år, utan FYRA!! Helt otroligt. Det kändes som att bli tillbaka kastad 4 år i tiden och att vi var påväg upp för att gå i skolan igen. Men icke, när vi stannade bilen och hoppade ut och började prata med alla kände jag bara att upps! vad händer? Var det verkligen såhär? och ja, det vet jag ju att det var! Men att det var riktigt så illa i den lilla bubblan, det trodde jag inte. Det var som att se sitt liv spelas upp i repris, med andra skådespelare som spelade oss. Det är helt sjukt, INGENTING har ändrats, det är precis likadant nu som när jag var där. Och troligtvis kommer inget heller att ändras.
Men jag hann iaf att hälsa på några gamla kända ansikten, var även på skolan och satt och pratade med mattanterna, lärarna och tränarna. Det var roligt att sitta och få höra sitt "förflutna" i någon annans synvinkel och bara prata gamla minnen. Så det var mysigt att komma tillbaka trots allt!
På helgen åkte vi till Hemavan och flyttade in hela gänget i Saras stuga, sen satt vi på fjället och kollade på tävlingar och bara gottade oss i solen! det kan man inte klaga på!
Efter den lilla omvägen på 70 mil tog vi oss ca 90 mil hemåt igen, till Stockholm. Där camperade vi hos Becca och Amanda kom även hon. Tänk att man kan ha sådana underbara vänner! Att inte träffas alls ofta, men ändå alltid ha lika roligt, mycket att prata om och bara kunna känna lugnet, det är riktig vänskap!
I Stockholm passade vi på att shoppa massa, äta god mat och bara umgås, så det var jättehärligt :)
Sista kvällen skulle vi käka på broken, Amanda och Becca gick lite före mig och Linnea. När vi är 200m ifrån Broken stannar Linnea upp och kollar konstigt på mig, sedan säger hon; var inte det där Tom?
Så vi vänder och går tillbaka, jovisst, där sitter Tom ifrån Nya Zeeland utanför en Irländsk bar mitt i Stockholm och vi råkar gå förbi just där just när han sitter där. Det var så sjukt! Så vi stannade och pratade med honom, han blev nog lika chockad som vi, haha! Men det kändes så härligt att känna att livet vi hade på resan inte bara var en dröm, det finns faktiskt på riktigt och de man träffade finns fortfarande kvar, och är samma människor även nu :) När vi pratat ett tag går vi vidare till Broken där Amanda och Becca har suttit och försökt lista ut vem killen var som dom först bara trodde vi frågat om vägen. När vi ska beställa mat kommer nästa konstiga grej. Där står Gotland Annas kompis och jobbar och ska ta vår beställning. Han fick panik rädda oss i somras när vi var där och Anna tappat bort nyckeln till sin lägenhet en kväll när vi var ute, så vi fick bo hemma hos hans mormor. Hur liten är egentligen världen?! haha!
Så på bara några minuter har vi alltså hunnit träffa på en från Nya Zeeland och en från Gotland som vi inte alls visste vi skulle träffa igen, komiskt!
Sen började hemresan på riktigt! Sista stoppet för karriären. Efter att ha bott i sin resväska sen man var 16 år så känns det nu som att det är dags att skaffa sig ett riktigt liv. Med ett riktigt jobb, en riktigt vardag. ett vanligt liv heltenkelt! Inte resa runt, nån månad där, en där, några där och hålla på så. Det funkar inte i längden, man vill ha en fast och trygg punkt i livet! Så nu är det alltså dags. Men det känns både bra och skrämmande. Att veta att man ska stanna på ett och samma ställe en längre tid framöver känns konstigt, att inte ha något att se fram emot utan att vardagen kommer att bli vardag och att det sedan blir helg och det istället är det man ser fram emot. Men samtidigt så känns det skönt :)
Nu hoppas jag att detta inlägget fungerade bättre!
kram
