Efter en av dom jobbigaste dagarna i mitt 24 åriga liv känner jag att jag behöver skriva av mig lite, för att skingra tankarna och sedan försöka sova.
Livet är så orättvist ibland, speciellt är det orättvist att människor som lever ett hälsosamt liv, rör på sig och är omtyckta är dom som drabbas av dessa hemska sjukdomar. Medan de som förstör sitt liv med allt man kan tänka sig, inte rör på sig och är dåliga människor mot sin omgivning är dom som klarar sig längst och allra bäst.
Att dessa sjukdomar sedan kan förstöra så för en människa och en familj. Först bli friskförklarad men att det sedan helt plötsligt dyker upp igen, från ingenstans och förstör ännu mer. När personen precis har återhämtat sig, blivit en starkare människa och livet är fyllt med glädje. Då kommer det smygandes tillbaka och förstör allt, åter igen. Och tillslut går det inte att bota och laga kroppen mer. Den säger ifrån, vill inte mer. Men huvudet säger något helt annat, den vill ha kvar sin kropp, se allt runt omkring förändras, se barn växa upp, se livets framgångar. Men tillslut tar kroppen över och bestämmer att det måste bli ett slut. Att det är dags att säga hej då till det jordliga livet. Att släppa all smärta och flyga upp som en ängel till himlens mjuka moln. Sitta där och dingla med benen och känna frid i kroppen. Se allt på avstånd, men tyvärr inte kunna medverka fullt ut. Men som en skyddsängel sitta där på axeln av de närmsta och visa vägen, se alla framsteg ur ett helt nytt perspektiv.
Denna person som idag lämnat oss för att slippa smärtan var och är den positivaste människan jag någonsin mött. Att kunna se saker positivt med allt negativa, att hålla humöret uppe, se till att alla andra har det bra. Det är precis sådan du är, och det är precis så alla andra änglar uppe i himlen kommer att se dig! Som en fantastisk människa!
Jag kommer aldrig att glömma alla fina minnen! Att få åka med dig och åka skidor, springa bort och ligga på kökssoffan och äta bullar och dricka saft, att jobba tillsammans med dig, det är så många fina minnen.
Ett minne jag har som är så klart och så längesedan är när jag åkte skidor med dig och din son. Vi åkte upp i liften av familjebacken, en av de första gångerna i den storabacken. När vi kommer upp säger du: och så väntar ni så vi åker tillsammans ner. Men jag tar bara fart, ställer mig i störtloppsställning, som 4 åring, RAKT ner för hela backen. Där nere står farmor och springer fram och tillbaka för att fånga mig. Men när jag kommer ner bromsar jag in och skriker att jag vill åka igen, med skratt i rösten. Men farmor säger bestämt nej och att nu får det vara bra. Efter mig kommer du ner med andan i halsen för att se så jag klarade mig! Tack för att du lärde mig att åka!
Jag skänker idag mina tankar till familjen, och jag vet att ni tar hand om varandra och att ni kommer att spara alla minnen av denna underbara människa i era huvuden! Dom kommer aldrig att försvinna, och när minnen inte förvinner, försvinner inte människan heller! Hon kommer alltid att vara med er, finnas där och hjälpa er. Ge er styrka och kärlek ifrån sitt nya hem, precis så som hon alltid gjort innan!
